Härligt med ridhus

Jag har ju börjat tröttna på att rida på en ridbana full med snö och slask och i helgen trodde jag våren var på väg. Nu ligger det mer snö på ridbanan än det har gjort tidigare under hela vintern. Jag trodde att snön som kom igår skulle smälta bort redan innan den nådde marken men den tycks vilja ligga kvar. Därför nappade jag på erbjudandet att följa med K när han skulle köra Phille till ridhuset där han skulle bli ordentligt drillad. Funderade länge på vilken häst jag skulle ta men K erbjöd sig att hoppa upp på Burre så det fick bli han som följde med.

K har nog aldrig sett mig lasta Burre så han tittade skeptiskt på och undrade om det var normalt att vi höll på en stund. Efteråt tyckte han att det fanns behov av lastträning. Problemet är bara att det nog är jag mer än hästen som behöver det... Jag tyckte K skulle avvakta tills han hade sett hur svårlastad Burre är när vi ska hem. Efter det fick jag hålla tummarna under hela passet att Burre skulle bete sig som vanligt när vi skulle lasta för hemfärd.

Vad härligt det är att rida i ridhus! Man kan gå rakt fram långa sträckor utan att fundera på var det kan vara is under snön och att man kommer för långt ifrån strålkastarljuset. Jag började jogga igång Burre lite lätt medan jag fick allt större mindervärdeskomplex. Tränaren som red Phille är fd Grand Prix-ryttare och den andra tjejen som red med oss i ridhuset hade framkörningsservice med hästar, dvs hon red en och när hon var klar med den var det en tjej som stod redo med nästa. Det gav visst intryck av att även hon var proffs. Sen var det lilla jag som satt och knep med benen och skjöt mig själv ur sadeln när jag så förtvivlat gärna ville få Burre att galoppera utan avbrott.

Jag fick ganska snabbt en uppmaning av K att släppa ner hälarna och sätta mig på rumpan och driva med den istället för med benen. Dem kan jag använda tillfälligt vid extra behov. När jag var hyfsat nöjd med galoppen hoppade K upp och red lite. Det var första gången han satt på Burre. När han red såg det ut ungefär som det käns att det ser ut för mig. Lite avbrott och lite felfattningar men han gick i bättre form förstås. Efteråt visade det sig att K inte brydde sig så mycket om avbrotten, "det visar bara att jag inte har riktig koll på reglagen, gas och broms än. När jag får det kommer avbrotten att försvinna." Tänk om jag kunde resonera likadant? Fast även om jag gjorde det skulle jag inte tro att jag någonsin skulle få koll på reglagen. Sammanfattningsvis var K nöjd och tyckte att Burre var en fin häst.

Jag hoppade upp igen efter K och jobbade vidare med galoppen och att hitta en bättre sits. Jag tyckte att jag tillslut fick till den sits som jag har haft i galoppen på C de sista dagarna. När jag sitter på rumpan kan jag släppa ner benen åtminstonne lite grann (i vanliga fall sitter jag med knäna under hakan).

Efter ett tag tyckte K att Burre blev alldeles för lång och det kunde jag hålla med om men det var för att jag hade fokus på att han inte skulle bryta av. När jag började ställa lite krav och plocka ihop Burre så funkade även det. Förhoppningsvis kan jag komma dit lite snabbare nästa gång. Probelmet är bara att nästa gång jag skall rida dressyr vill jag göra det i ett ridhus. Bara det att det fanns speglar där jag kunde se hur mycket Burre hade rumpan vid sidan av kroppen när vi red rakt fram!

K tittade nyfiket på när det var dags för lastning och Burre skötte sig som vanligt när vi ska hem. Han gick rakt in utan att tveka. På stallplanen hemma var det fullt när vi kom. Burres boxgranne skulle åka på träningsläger på obestämd tid så deras transport stod där när K och jag kom. Jag tror Burre kommer att sakna någon att prata med på nätterna. De andra hästarna i stallet (nu är det bara två) står en bit bort så dem är det svårare att prata med.