Jag höll på så här en stund sen kom en från stallet in på ridbanan och tyckte att Burre gick väldigt trippigt. Mitt svar på det var att han var orastad efter att ha stått i två dagar. Noll i självinsikt, istället skyller jag på hästen. Efter det kommenterade K alla fel han hade sätt att jag hade gjort och hur han tyckte att jag skulle rida. Mitt svar var väl att jag inte kunde rida så men med hjälp från honom funkade det.
För det första måste jag ha en stilla hand som Burre vågar ta stöd i. När jag har ett stadigt stöd i handen och en häst som går lugnt i en låg form kan jag börja fundera på att skjuta på mer. Inte göra som jag brukar, att skjuta på först och sen hoppas på att jag kan plocka ihop honom. Så här red jag en lång stund och efter ett tag gick Burre fram på ett helt annat sätt. Lite övergångar till trav och han gick lika lungt då. Det gick till och med att sitta på honom.
Under passet kom K med frågan vad jag egentligen gör när jag rider för M när det ser ut så här när jag rider hemma. Jag kan förstå frågan men svaret är enkelt. När jag får hjälp varje sekund går Burre riktigt bra och då kan man jobba vidare. Problemet är att jag inte kan ta till mig råden jag får under lektionen och jobba vidare med dem på ett konstruktivt sätt hemma utan när jag ska tillämpa dem själv blir det bara soppa.
HIttills har jag resonerat som så att när jag har ridit för tränare ska jag hem och testa själv men nu funderar jag på om jag ska lägga ner all självständig ridning på ridbanan och rida ut mer och bara träna när jag kan få hjälp så jag inte sitter och lär in fel. Jag kan nog åtminstonne dra ner på ridningen ensam på ridbanan ett tag och se om det hjälper.
Burre får smaka på det första gräset. Kanske borde jag övergå till att beta hästar i stället för att rida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar