Tredje dagen på kursen

Direkt när jag kom till Burre tog jag ut honom för att se om han fortfarande var halt och det var han. Då bestämde jag mig för att höra med K om det var ok att jag åkte och hämtade C. Så blev det och jag tillbringade hela förmiddagen i bilen för att få C från stallet ut till Stora Wäsby.

Nu var jag glad för att jag hade lasttränat C den senaste månaden för han gick rakt in i transporten. Stackarn trodde väl att det var träning som vanligt och att han skulle få komma ut efter någon minut. Nu tog det en timme och sen kom han till ett helt annat ställe. I stallet var det ont om boxar så Burre fick stå i en liten fålla medan C stod inne.

Jag hoppades fortfarande på att Burre skulle bli frisk. Därför tog jag inte med honom när jag åkte till stallet och hämtade C.

På eftermiddagen skulle C och jag först hoppa och sedan ha ett dressyrpass. När jag skrittade fram till hoppningen kände jag att han var skärrad över att vara på en ny plats men han var så osäker på sig själv att han inte vågade hitta på något bus.

Hopplektionen rann Lena ur händerna nästan direkt när det var flera som inte vågade hoppa två små hinder på 40 cm. När Lena anpassade höjden efter att alla ekipage skulle våga hoppa var hindrena cirka 20 cm och ändå hade alla ryttare svårt att få över sina hästar. Jag drev C så mycket jag orkade trots att han hade full gas eftersom han tyckte att det var läskigt att vara på ny bana. Inte ett enda stopp fick vi och vi glänste över alla andra. När K fick höra det skrattade han för han förstod vilken nivå det hade varit på hoppningen.

Tyvärr hann vi inte med att hoppa den bana som var tänkt för lektionen och vi kom aldrig upp i högre höjder än 30 cm. Synd tyckte jag men tur att jag red C. Hade jag haft Burre i den här gruppen hade jag varit jättebesviken.

C och jag fick gå från hoppningen i förtid och han bara in i stallet och byta sadel innan det var dags för dressyrpasset. Där gjorde vi inte så mycket mer än att visa upp honom för tränaren. Vi hann påbörja arbetet med att ställa honom åt olika håll på volten för att få in bogarna. När vi galopperade fick vi en del avbrott och han kändes lite trött så vi höll inte på så länge. Att han var trött kan jag förstå för han höll ett ordentligt tempo hela hopplektionen även om vi inte hoppade.

Efter ridningen tittade Lena på Burre igen. Nu var han inte öm i sin spricka men han var fortfarande halt. Hon tyckte inte att han borde vara det av den så vi spekulerade i om det kunde vara något annat. Jag föreslog att det kunde vara något under sulan och vi kom fram till att jag skulle ta bort skon och titta. Det kändes synd eftersom han så lätt får tappskor men jag vill ju inte heller att han ska gå och ha ont i onödan. När jag skulle ta bort skon kom jag på att jag aldrig hade gjort det. Det brukar vara så bra på att försvinna av sig själva.

När jag hade kämpat för att få bort skon och konstaterade att han fortfarande var halt ramlade det ner en hovslagare från himlen. En fördel med att stå på en stor anläggning är att det ofta är hovslagare där. Jag passade på att be honom att titta på Burres hov. Han förstod att Burre var halt och ansåg att det kunde finnas var under sprickan och att den måste karvas upp och tömmas och sedan nitas. Inte förrän det var gjort kunde Burre bli ohalt. Men han ville inte göra det utan tyckte att det var bättre att min hovslagara gjorde det. Då bestämde jag mig för att köra hem Burre och be min hovslagare komma och titta på Burre så fort han kan.

På kvällen skulle jag på middag så han fick stå kvar ett dygn innan jag kunde ta hem honom. Det var C glad för. Jag tror att han kände sig lite tryggare när han kände igen Burre. När jag är på kurs med C brukar det ta lång tid innan han kommer igång med att äta och dricka men den här gången gick det fortare.

Båda hästarna hade vattenkopp och det tog inte lång tid för Burre att lära sig den även om han föredrog hinken. C tittade däremot inte mot den trots att den var fylld till brädden med vatten. Men för honom var det ett framsteg att dricka ur hinken.